Egentligen är jag inte så mycket för att hela tiden gå och längta. För livet är NU.
Men nu längtar jag. Och det får jag.

Om två veckor är förhoppningsvis den halvårslånga resan slut.
Den 16 december 2009 rasade vi ihop en smula.
Men när jag kikar i backspegeln ser jag mest bara nära och kära, ett stort klumpigt gips och en liten tjej som säger "dä gå ba mamma". Och det har gått bra. Ni som är de nära och kära får ta åt er av äran.

Den lilla 2-åringen har blivit två och ett halvt och känns helt plötsligt så stor.
En stor tjej som väntar på att få bada, springa nakenfis och åka rutschkana.

Om två veckor behöver vi förhoppningsvis bara ha skenan 12h/dygn i stället för 24. Tyvärr är vi rätt inställda på att det kan komma ytterligare operation/er inom det närmaste året/åren. Men vi försöker att inte tänka för mycket på det.

Vi vill tänka på annat. Och så vill vi längta lite mer. För vi längtar efter vårt nya hus.